Människor som aldrig sett en ultimate-match tror ofta att den ska vara långsam och tråkig, detta eftersom man i sporten inte får springa med frisbeen; man får endast flytta en fot, vilket kallas att rotera, precis som när man håller bollen i basket. Och visst kan det bli långsamt när nybörjare spelar. I en match med erfarna spelare går det däremot undan, med snabbt spel och många mål. Ultimate är därför en uppskattad publiksport.
Regler
Ultimate bygger på fair play-principer, och man har därför ingen domare. Istället är det spelarna själva som ska se till att reglerna följs. För att det ska vara möjligt för spelarna att åstadkomma detta är reglerna hållna till ett minimum – viktigast är att den som håller i frisbeen endast får rotera, inte springa; tacklingar är förbjudna och likaså att rycka frisbeen ut händerna på en spelare. Matcherna spelas med fem spelare inomhus, och med sju spelare utomhus, man gör mål genom att passa frisbeen till en medspelare som befinner sig i motståndarlagets målområde.
Kort historik
Ultimate, som ursprungligen kallades Frisbee Football och sedan Ultimate Frisbee, uppstod vid amerikanska colleges på 1960-talet och kom till Sverige på 70-talet. Det första europeiska mästerskapet gick av stapeln i Paris 1980 och vanns av Finland. Sporten är störst i USA och Kanada, men även Sverige har gjort bra ifrån sig och är bland de fem bästa nationerna såväl på herr- som på damsidan.
Förutom utomhus- och inomhusvarianterna av ultimate spelas det ofta på sandunderlag, helst på en strand. Sporten kan även utövas på asfalterat underlag, med lite olika regler beroende på hur stort utrymme som finns att tillgå. Under sådana omständigheter påminner ultimate om streetbasket, man kan exempelvis spela med bara ett målområde, så att frisbeen måste spelas från en viss punkt och in i målområdet för att laget ska få poäng.